Okej, så igår var det en andra kartövning. Förra måndagen var uppgiften att, var för sig, gömma en viktig artefakt (vissa kallade det för ”kåsa”) och märka ut på en karta var man gömt din. Därefter skulle de övriga hitta artefakten. Med andra ord var det en övning i att orientera sig på en karta. Inga krångligheter, om man är noggrann. Alla scouterna var dock inte lika noggranna, alternativt överskattade sitt eget lokalsinne, och fick därmed detta viktiga lärdomar: (1) det är viktigt att vara noggrann och (2) det är inte alls säkert att ens ledare varnar om man satt sitt kryss helt fel på kartan.
Gårdagens övning gick i samma tema men den här gången handlade det om att hela gruppen skulle ta sig från kyrkan till en punkt på kartan som vi ledare ritat ut. Till skillnad från förra måndagens övning så innebar detta en betydligt längre promenad – fler korsningar att hålla reda på, fler möjligheter att lära sig av andras misstag 🙂
En härlig, och frustrerande, grej med att planera skattjakter av det här slaget är att det aldrig riktigt blir som man tänkt sig. 
Vilken väg kommer deltagarna att välja? Hur mörkt kommer det vara? Kommer regnet göra skatten, och scouterna, sura? Kommer vi hinna fram i tid. Lyckligtvis kom allt detta på skam. Scouterna valde nästan exakt samma väg som vi ledare hade valt själva (bra eller dåligt?) och vi behövde inte stressa för att hinna fram i tid.
Skatten bestod av kexchoklad och en termos O’boy (värmade dryck var mycket uppskattat efter närmare 1½ timme ute i duggregn). Kloka scouter, och de som bara äter godis på lördagar, sparar givetvis kexchokladen till påskhelgen som är i raskt antågande.